hms.blogg.se

Min gamla mobil har dåligt batteri. Går bara att ladda upp till max 20 % och håller inte länge. Lägger av fort. Behöver vara på laddning länge innan vaknar till liv igen.

 

På liknande sätt har livet varit nu ett tag. I februari blev det kortslutning och krasch. Energin var plötsligt väldigt låg. Näst intill tvärstopp. Utmattad. Hjärnan vill så mycket. Vill ut och springa. Men kroppen strejkar ofta efter 10 minuters promenad. Frustrerande.

 

Kroppen vill ut till det sociala. Men hjärnan kokar av intryck. Ljud och ljus från omgivningen gör att den bara vill få kroppen att dra sig undan: bort bort! Hem till sängen med öronproppar och neddragna gardiner. Total hjärnvila och kroppsvila. Batteriet behöver laddas. Länge. Dagar. Veckor. Månader. Det som förr gav energi tar.

 

Vem är jag? Vad har hänt? Jag som förr var så stark. Bara laga mat och äta tar många dar all den ork som finns. Äta, vila och gå kort promenad så ser dagarna ofta ut. Existerar. Men vill ju leva. Jobba, träna... Ja leva.

 

Sen kommer dagen och dagarna då energin är där. Tror att nu är det över. Känns nästan som vanligt igen. Så skönt! Men laddningen kunde bara nå några få procent. Plötsligt lägger den av. Är obrukbar. Överhettad. Hur mycket man än trycker på den och försöker skaka liv i den. Men är ett faktum. Slut, utmattad, värk, ljud-och ljuskänslig, kokande hjärna. Bara lyfta handen är ansträngande. Sanslöst. Men sant.

 

Det är vila som gäller. Mörkt och tyst. Så länge det krävs. Tills orken infinner sig igen. Men måste vara rädd om den. Så den räcker lite längre nästa gång. Och nu. Accepterar nuet. Det blir bättre. En dag. Är då jag igen. I en förnyad, läkt och klokare version. Och nu. Är inte ensam. Andra är och har varit här. Detta är utbrändhet/utmattningssyndrom. Drabbar många här i Sverige varje år. Adjö skam.